2014 kapar mig vid fotknölarna rent ut sagt, kapar mina framtidsdrömmar trots att de står på trappan och knackar på. Är det verkligen såhär mitt liv alltid kommer att se ut? Att jag ALLTID ska behöva kämpa för mina egna rättigheter och drömmar.

Jag trodde faktiskt att jag kämpat mig igenom det värsta redan som barn och att allt skulle bli ljusare med tiden. Men jag tror det blir mörkare än jag kunnat föreställa mig.

Hoppas innerligt de högre makterna har något riktigt häftigt att komma med i slutändan, för att gott göra att det förjävliga som jag kämpat för i 26 jävla år!!

 

När ska det någonsin bli min tur?