Hur ska man kunna förklara för andra hur man känner, när man inte ens kan sätta ord på det som gör så ont i själen? Kan någon förklara det för mig.

Egentligen är det nog mycket som gör ont just nu, påminnelser och gamla minnen återkommer med dubbel kraft. Ibland kunde jag önska att jag gjort någonting tidigare, för nu är det försent för att riva upp.

Men känslan att aldrig bli trodd är nog den som är värst, eller att allt jag älskar aldrig stannar kvar hos mig.

Tankarna går runt och man funderar på om det är jag som är en sån hemsk och svår människa. Har man genom gått traumatiska perioder så ransakar man sig själv något fruktansvärt. Letar fel och brister hos sig själv då man anser att det är det som är största felet.

Jag tror aldrig jag någonsin kan bli av med det jag går och bär på, och jag kommer aldrig kunna acceptera att det hände mig, för varför förtjänade jag det? Så ovetande men ärrad för livet är precis vad jag blev.

Att slitas med detta i perider gör mig snudd på galen, och nu i denna situation önskar jag för allt i världen att jag bara fått va normal, precis som alla andra. Det vore så mycket lättare!

 

Jag lever absolut inte i förnekelse, det funkar inte för mig och min själ. Jag försöker va ärlig mot mig själv och mitt inre om jag ska kunna leva med mig själv. Jag anser att alla förtjänar både kärlek och lycka trots sin bakgrund. Det ska inte få spela roll hur din uppväxt set ut, eller vad du gjort för misstag i ditt liv, ingen förtjänar ensamhet. Man lever som man lär, och misstag ska va till för att lära sig att stå på egna ben. Det finns ingen manual på livet, men många många gånger önskar jag att det bara va att slå upp sidan, fixa till och allt är lagat.

 

Ibland kan man tycka att livet lever sitt eget liv och ställer till med prövningar som kräver både tårar och sömnlösa nätter. Jag hoppas att livet lekt färdigt med mig och att jag själv ska kunna få va där uppe på toppen mer än ett par dagar för att sen falla ner. Jag begär inte mycket, bara lugn och ro, så att allt får läka eller iaf inte va ett öppet sår med salt i. Har egentligen ingen aning om vad jag vill ha sagt med allt detta, mer än att det är ett inre kaos som har skapats på mindre än en bråkdels sekund.

 

Detta är bloggens sista inlägg någonsin, jag har tröttnat och skulle jag någonsin få suget tillbaka så kommer jag skapa en ny. Det är dags för förändringar på alla håll och kanter. Men kan inte laga allt direkt men man kan börja någonstans, och jag börjar här. För det gör minst ont att inte skriva här mer. Men jag kommer faktiskt spara den för att senare kunna gå tillbaka för att se hur mycket jag längre jag kommer bland alla byggklossar och stenkastare.

 

Så förvänta er ingen mer uppdatering, tack för mig! Och ta hand om er, och era kära för man vet aldrig när det är försent!

 

 

 

 

 

Den kvävande känslan kommer snart att kväva mig på riktigt.

Illamåendet kommer krypande och jag får spykänslor av att tänka på det.

Jag önskar att jag vorde född i det motsatta könet, allt vore så mycket enklare.

 

Men bara du är nöjd, jag ska bita ihop i hoppet om att inte tappa fotfästet totalt.

Jag vet att det är nära, så jävla nära.. Hur kommer det se ut då?

 

2014 kapar mig vid fotknölarna rent ut sagt, kapar mina framtidsdrömmar trots att de står på trappan och knackar på. Är det verkligen såhär mitt liv alltid kommer att se ut? Att jag ALLTID ska behöva kämpa för mina egna rättigheter och drömmar.

Jag trodde faktiskt att jag kämpat mig igenom det värsta redan som barn och att allt skulle bli ljusare med tiden. Men jag tror det blir mörkare än jag kunnat föreställa mig.

Hoppas innerligt de högre makterna har något riktigt häftigt att komma med i slutändan, för att gott göra att det förjävliga som jag kämpat för i 26 jävla år!!

 

När ska det någonsin bli min tur?