Det bränner innombords, i varenda liten tarm. Jag vet att i morgon är det borta, allt är mycket bättre. Skulle gärna låna ut min hjärna för en dag, rensa skiten som etsat sig fast på hinnan.
Jag orkar inte ens försöka längre, det är bortglömt.
Räkna inte med mig den dag jag behövs, jag kanske har tappat lusten då.
Lusten för allt som jag en gång kämpat hårt för, slagits för allt vad jag är värd, släppt allt annat bara för att finnas fast jag vet att du inte velat men behövt så fruktansvärt mycket. Men vart har du varit idag om inte jag kämpat för oss båda?