Någonstans måste jag kunna få utlopp för mina känslor, rensa mitt inre, skrika, gråta men framför allt få skriva utan att något hindrar mig. Jag är inget annat än en människa. Ibland så kommer verkligeheten ikapp.

Då man har svårt att förklara hur det känns och vad man tänker , då blir allt mycket lättare med penna och papper. 

Jag tycker inte mindre om folk bara för att jag har en dålig dag, men jag kanske ger fel personer utlopp för vad som finns längre in. Sånt som gror sig större och större.