Terapi för mig och läsning för er. Lillstrumpan är arg för att jag aldrig uppdaterar längre.
Men helt ärligt, varför ens skriva när jag knappt får ihop en läslig mening?
Förr älskade jag allt skrivande, helst djupa saker som berör människor runt om mig.
Men varför lägga ner tid när dom hugger mig i ryggen när jag inte finns där?
Egentligen vet jag att det är jag som är så mycket bättre, jag har iallafall självförtroendet kvar.
Trots att du bara trampar mig  djupare och djupare ner i mina skor, varför?
Kan du inte gjädjas åt att jag fått det bra?  Eller njöt du av att jag knappt orkade leva med mig själv.

Det finns enbart en endaste människa i min bekantskapskrets som vet hela mitt liv.
Även inkluderat allt som varit hemskt och svårt att acceptera.
Denna underbara och sjukt omtyckta människa behövs inte nämnas vid namn.
Huvudsaken är att hon själv vet om att det är mer värt än guld att hon finns!
Vart hade jag egentligen varit idag utan dig?
Kan med ett stort leende säga att du fick mig till det omöjliga, att våga älska igen.
Resultatet av det hela är för mig ofattbart!


Jag har vänt kapitel i boken, och det är nog bättre än det någonsin varit. Skojar inte det minsta!
Träffat världens underbaraste männsika. Ångrar inte en sekund att jag gav detta en chans.
Har aldrig varit mer rätt än det är nu, någonsin. Fy fan va jag tycker om dig din tokiga pojke!