Idag när jag slet bland all torkad frukt hittade ett gammalt minne vägen tillbaka. Hjärnkontoret var ett med kroppen för några sekunder. Så underbart, hur kunde jag glömma? Jag ska upp på hästryggen igen, få uppleva känslan när farten ligger på bristningsgränsen till att tappa kontrollen, lunkandet genom skogen när solen lyser en i ögonen, nervositeten innan man tar sista galoppsprånget över hindret för att se om man sitter kvar.  En tidig höstmorgon i stallet då lukten av spån sprider ett lugn.  En varm hästmule är den bästa tröst som finns.
Varför tog du allt i från mig? Det som betyder och får mig att må bra.