Låg och kollade på film förut, då slog det mig som ett knytnävslag i ansiktet att det är dags att vakna upp.  Jag går och bär på något hårdragande som jag inte tänker dela med mig av här, pga av fler inblandade. Jag skulle kunna bli tokigt, eller varför har jag inte redan blivit det? Jag vet inte hur ni funkar, men blir jag sviken riktigt hårt så sätter det sig fast i benmärgen och blir svårt att hantera. Det tar länge för mig att acceptera ett förlåt.
Detta gör att jag låter bli att låta någon få komma mig riktigt nära och verkligen lära känna mig. Jag uppfattas nog mer som en surpuppa och kan va ganska kort i ton. Men det stämmer inte, ni som verkligen känner mig vet hur galen jag kan va.  Men just den där biten att inte kunna lita på folk tär på mig, jag fixar inte det än och det tar sin tid att bygga upp ett förtroende tillbaka.  Det finns många som inte förstår hur mycket detta kan förstöra. Väldigt synd för man behöver verkligen allt stöd man kan få.

Jag hade en vän som jag visste att man kunde säga allt till. Men det kom in en tredje part och jag blev osynlig, luft och oviktig. Då har man gått från framsteg till bakslag i ett ögonblick.  Jag kunde ringa mitt i natten om det behövdes och du förstod. Jag ställde upp på dig till 110%. Fick sällan ett tack, men jag visste ju att du fanns där och det var viktigare för mig än någonting annat. Bättre människa får man leta efter, det är synd att det blev som det blev. Men du vet nog mycket väl att allt hänger på dig. För jag orkar inte försöka längre...