Nu är jag trött, mina pytte pytte små pjamasbyxor täcker bara halva rumpan, linnet hänger och mina luddiga tofflor sitter där dom ska. Det har varit en hård och energislukande vecka, att så mycket kan hända på en och samma gång. Men natt mellan måndag och tisdag var ändå värst, att inte veta om han skulle klara natten. Sen kom tisdag och han kördes till K-stad. En outhärdlig väntan. Men idag gott folk, min älskade morfar fick åka hem, han lever, det var det jag visste. Han har en vilja av stål, och jag hoppas han får fylla sina 81år nästa tisdag.
Min morfar och mormor är det bästa jag vet, lika bra som mamma och pappa.

Nej nu ska jag faktiskt lägga mig och sova, i tid och inte halv tre. Har en lång arbetsdag framför mig i morgon.