En tanke som slog mej när jag vandrade bland skithusrullarna idag.

Ja vem vet, jag tror inte på detta om att tiden läker alla sår. Ett köttsår, skarpsår osv, visst det läker med tiden. Det blir en skorpa och ny hud bildas. Men sår i själen, dom bildar inga skorpor. Jag tror att man får leva med det helt enkelt, man kan inte fylla dom med andras lycka eller olycka. Det är något man måste gå igenom tusentals gånger. Det finns dom som söker hjälp med med att få sin sårade själ hel igen. Men jag tror inte att det håller i längden. Det finns ju nått som heter hjärna, och där samlas minnen, både bra och dåliga. Hur ska man kunna kassera dom? Dunka huvudet i väggen och hoppas på att man mister minnet?  Hur många gånger har man inte gråtit sej till sömns, bläddrat bland alla minnen, vaknat på morgonen och knappt orkat gå upp. Visst, det blir lite bättre med tiden, vissa kanske är så känslolösa att dom kan glömma bara så där. 
Lämnar nu detta ämne.

Min helg har vart VIT, duktiga jag. Rattade hela natten, va hemma runt kvart över fyra. Då kan jag säga er att jag va riktigt trött. Ögonen började svida och då är det illa. Har med andra ord tillbringat min helg med älskvärt folk runt omkring mej. Under veckan händer det en heldel, både bra och mindre bra saker. Går in på det när tillfälle ges och orken finns.
Dags att dra sej till sängen kanske, så god natt på er!




Molly Sanden