Uppgiven, besviken eller kalla det vad ni vill.

Jag har egna drömmar, ett eget liv och framför allt en egen vilja. Jag vet vad jag vill ha ut ur mitt liv och vad jag har för framtidsplaner. Är det för mycket begärt?

Har ingen som helst aning om hur jag ska kunna formulera mig för att det på bästa sätt ska gå in i era skallar.

Att sköta sitt egna har väl aldrig varit någon överaskning för min del.

Många har nog helt enkelt svårt att klippa navelsträngen och se ljust på det hela. Istället håller man fast i det mörka och tråkiga som man egentligen hatar. Jag fattar inte!

BAAAAAAAAAAH!

Skulle kunna skriva ett långt och hatiskt inlägg om hur mycket jag stör mig och hatar hela situationen som snurrar runt mig!