Har hänt en massa sen jag kludda ner några rader här sist. Jag har börjat ett nytt jobb som jag stormtrivs med. Men det är inte sånt jag måste skriva av mig idag.

Trots allt efter den tunga stig jag vandrat så länge så släpper inte obehagskänslan i kroppen. Jag vet var den kommer i från och den lär ju inte släppa än på ett tag om jag inte gör nåt snart.
Har faktiskt bara ett val egentligen och det är att bryta upp totalt, för gör jag inte det bryter du ner mig.
Och nej det är inte Tony jag pratar om, han är den mest underbaraste människa jag kunde ha fått tag på, stöttar mig till 110%. Förstår oftast vad jag pratar om men framför allt så lyssnar han, och det är nåt som betyder mycket för mig.

Det finns fler individer runt mig som inte kan glädjas när det går bra. Den svenska avundsjukan kan förstöra så många relationer. Varför kan man inte va glad när det år bra för andra? Varrför bara prata en massa dynga så fort man vänder ryggen till? Hur man än försöker så blir det aldrig bra. Kommer jag någonsin att kunna prestera så att det räcker för dig? Kommer jag någonsin va värd mer än skiten under dina skor?
Det är sånt som snurrar i skallen när man ska sova, vilket leder till att sömnen blir alldeles för dålig för att funka som person. Jag hade hoppats på att det skulle lugna ner sig, men ack va fel jag hade.